Vad surrar Undertecknad om?

Enligt moi, precis som alla andra, är skjutningen som hände i Örebro något förfärligt, hemskt, sorgligt, tragiskt och så vidare. Svårt att sätta ord på det som hänt. Alla har sin egen beskrivning och känsla av det som har hänt.

Jag vädrar bara min åsikt, och den gör gällande att detta är ett terrordåd.

Om vi börjar definiera detta (och andra liknande dåd) som skolskjutning eller något annat, för att förstå och skapa en gärningsmannaprofil utifrån sociala omständigheter, ja då är vi fel ute.

Om vi försöker förminska verkan av det som skett till att individen som utförde handlingen p.g.a. samhället blivit blivit åsidosatt … Ja, då kan alla terrordåd förklaras med denna ursäkt. Alla som dödar någon, en eller flera är psykopater – Eller?

Ja, så är det nog. Är man psykopat om man bryter mot lagen? Det är ju enligt Annie Lööf förbjudet att vara kriminell i Sverige.

Nåja, nu ska jag adressera pudelns kärna, elefanten i rummet, eller det jag ursprungligen hade tänkt raljera över:

Jag begriper att Örebro kommun går in i stabsläge och vill visa att man tar detta på största allvar. Statsminister Kristersson är tidigt ute med att visitation och låsta skolor är att diskutera. Nu är det ju så att en medveten och planerad handling inte nödvändigtvis stoppas p.g.a. åtgärder som dessa. Sen hur saker blir utförda på lokal tjänstemannanivå kommer att variera.

Min autistiska son som älskar sin gitarr, ja den är hans nalle, snuttetrasa. Han är 13 år och har sedan han började högstadiet vid upprepade tillfällen haft sin gitarr med sig till skolan. Det har aldrig tidigare varit något problem. Som jag tidigare uttryckt; jag förstår att det nu är en extra pikant situation, men min son kommer på måndagen efter det tragiska som skett – som så ofta – med sin gitarr i tillhörande gitarrväska till skolan. Istället för att ringa och prata med mig eller hans mamma så väljer rektorn på skolan att göra en orosanmälan. Ja, gärningsmannen på Risbergska skolan påstås ha haft sina vapen i ett gitarrliknande fodral. Sonen blir sedan informerad om det olämpliga i att, efter vad som har skett, ha med sig sin gitarr. Jag frågar då min sons klassföreståndare varför man inte, innan man gjorde en orosanmälan, pratade med oss. Han var inte medveten om att en anmälan hade gjorts. Rektorn har helt uppenbarligen agerat i affekt, ja precis som ett barn med autism eller en galen skytt gör.

Sen understryker klassföreståndaren att sonen kanske visste att skytten på Risbergska hade en gitarrväska. Han fortsätter med att antyda att ”kanske tog din son med sin gitarr med tillhörande väska bara för att provocera kollegiet” och dess hov. Så detta kan närmast liknas vid lyteskomik från mitt håll.

/, pH L