Idén var från början med denna utflykt att min gode vän, tillika broder, Peder skulle följa med. Men så blev det inte. Det kanske var lika bra det, ja ”garderobsdörrarna” var ännu inte på helt vid gavel på den tiden. Famförallt inte i denna delen av Europa. Jag hade dock sett fram emot att få kalla  på mon ami Peders uppmärksamhet. Helst på det stora torget i Split. Jag skulle ropa ”PEDER, PEDER KOM PEDER!”

Senad hade föreslagit att vi kallade honom Petar, ja då Peder kunde och fortfarande kan uppfattas som något ”komma ut ur garderoben-relaterat” i Balkanländerna. Som jag nämnde följde inte Petar med vilket berövade moi glädjen att få ropa på eller presentera min vän. 

Nu sitter jag här i februari månad 2025 med en druvtypisk kroatisk blondin. Undertecknad har tyvärr inte någon burek att njuta av, men jag tar höjd för nya gastronomiska upplevelser i denna dekadensens timma. Det är inte vackert, inga retuscherade bilder eller något planerat arrangerat. Det är rått och kallt i ögonblicket. För det är ju i den blinkningen vi lever när vi söker i det stora efter smått. Så nu kommer jag att stanna i ögonblicket och minnas Brac samt doften som svepte in från Adriatiska havet över byn Sutivan.

Så jag lämnar er här med; živjeli, Bog je velik.