Att tillhöra en viss grupp kan kännas tryggt och när den kanske osäkre famlar efter sig själv finner den svaret och sig själv i den speciella gruppen. På gott och på ont. Men att alltid ha förkärlek till att människor måste in i en grupp kan vara hämmande och tröstlöst. Det verkar ligga i vår natur att vilja stoppa in folk i bestämda grupper. Har du en psykisk sjukdom, är du gammal, ung, mittemellan, en hon, han eller hen, är du missbrukare, fysiskt handikappad,

– Du ska in i en grupp, så är det bara!

Där ska du leva ihop-klibbad med andra unika individer MEN du blir ofta behandlad som en GRUPP. Att se en människa för vem den är, vilka behov just den har eller lära känna någon på riktigt tar tid. Hur många tar sig tid att se en annan människa? Att dröja kvar med blicken läng

– orkar vi det?

Jag jobbar med människor som har en psykisk sjukdom, dem ä r ingen psykisk sjukdom.  Alla kan drabbas och det spelar ingen roll var du bor eller var du kommer ifrån. Man kan kanske lura sig själv och kalla dess människor för ”såna där” och kanske är det ett slags skydd, för tanken på att man själv eller en närstående skulle drabbas av psykisk ohälsa känns skrämmande.

En annan grupp jag nämnde ovan är de gamla människorna. Min mormor Astrid tillhörde den här stora gruppen unika människor som levt länge, alla på sitt egna vis. Mormor var uppvuxen på landet, hon jobbade ett tag som servitris i Stockholm, hon gillade att steppa ibland, läste tyska på kvällarna och hon liksom alla gamla människor har en lång historia och egen personlighet. Hon har varit bebis, liten flicka, tonåring, ung kvinna, medelålders, ännu äldre och som nu väldigt gammal. Men hon liksom andra, ja som alla människor, har ju alla sina åldrar i sig än. Där innanför den tunna huden, innanför de matta ögonen fanns fortfarande en servitris, en dotter, en mamma, en syster osv.

Är man en gammal människa har man rätt att leva så länge man lever. Man kan ha stor livsglädje trots en hög ålder och man bör ha rätt ha behandlas som en individ ända ner under kistlocket. Min mormor Astrid förbryllade många under den tid hon som nyamputerad av båda benen vistades på olika vårdavdelningar; ” Mormor, hur känns det inför att de måste ta dina ben?”Mormor.” Äsch, jag har ju fått haft dem i över nittio år, då får jag väl nöja mig med det!” Hon följde inga givna steg, utan från att ha legat som levande död i en säng till att helt oväntat ropa efter pommes frites. Upp och ner i måendet.

Till slut kändes det som en del tänkte; ” Ok då, men NU ska det gå utför i alla fall, för så står det i läroboken. NU dör hon för hon är ju ändå gammal som gatan”. Och är man gammal så är nästa steg döden. Men så länge en människa själv vill leva och faktiskt lever, så tycker jag vi ska uppmuntra det med allt det som människan älskar; Att få lukta på en ros, dricka körsbärsvin, äta pommes eller vad som helst. För mig och mina anhöriga fanns inga alternativ än att få ge mormor upplevelser, kärlek och glädje ända till slutet. Som någon sa en gång; ”Det är inte över förrän det är över”. Nu är min mormor borta, men hon fick leva så länge hon levde.