Min älskade Pytt

Söndag och veckans rester. Ja, det är så det borde vara. På krogen har det varit  torsdagar, åtminstone för mig! Ingen krögare med självrespekt, eller kock med självaktning, langar färdig pyttipanna då detta är korvmojens uppgift att servera. 

Pyttipannan är en populär maträtt och en del av den svenska och finländska mattraditionen. Biff Rydberg är adelsversionen av pyttipanna. Den har en egen historia, men den spar undertecknad på till ett senare tillfälle.  För hur var det nu? Jo, den som väntar på något gott väntar alltid för länge … Eller var det, aldrig? 

Namnet ”pyttipanna” härstammar från det svenska namnet ”pytt i panna”, vilket betyder små bitar i en stekpanna. En petit liten anrättning som har mättat både luffare och grevar. Proletärt knegarkäk för vissa och lyx för andra. Allt enligt de bevingade orden; ”man tager vad man haver”.

År 1755 gav hon ut ”Hjelpreda i hushållningen för unga fruentimmer”, en av de mest inflytelserika kokböcker när det begav sig. ”Man tager vad man haver” är ett sådant där uttryck som direkt förknippas med Cajsa Warg, men som man aldrig har hittat i hennes böcker. Sedan sägs det att ”det var inte så hon sa”. Nej, hon ska ha sagt ”man taga vad man hava”. Vad som i slutändan är korrekt angående detta, ja det överlåter jag till den som tycker att det är viktigt att rota i.

Nu var det pyttipanna jag tänkte påminna er om. 

I huvudstaden finner man den anrika utskänkningen ”Gyldene Freden. Hit har många kommit för en herremans rätt och lite svalkande beverage.

På Freden kunde man avnjuta en pytt värdig sin beställare. Restaurangen är idag en exklusiv, nordisk gourmetrestaurang. En 1700-talsrestaurang med antik anrik atmosfär. 

”Snille och stök sedan 1722” är deras ledord.

Den Gyldene Fredens fasad har sett revolutioner i Frankrike och Ryssland, nio symfonier av Beethoven, två världskrig, Darwins ”Om arternas uppkomst” (och mycket mer) skrivas in i historieböckerna. Väggarna andas historia!Bellman, ja självaste Carl Michael Bellman fröjdade sig där med mat, dryck och fruntimmer. Han har en egen klassiker uppkallad efter sig; Pytt Bellman. 

Pytt Bellman – gräddstuvad pyttipanna. I folkmun även kallad Doppsko. Det är en husmansklassiker som i dag ofta serveras på luncher. 

Accenter till pyttipanna är som regel rödbeta, stekt ägg (”solsida” såklart). Själv lägger jag gärna in gulbetor och gör, saltgurka. Pyttipanna, även särskrivet à la ”pytt i panna”, består av tärnad potatis som utgör ryggraden. Senare blandas grovhackad lök. Köttbitarna i rätten kan exempelvis vara nöt och fläsk, korvbitar eller köttbullar. Det har även förekommit att gårdagens köttfärslimpa och kyckling ingår. Allt enligt devisen ”man tager vad hava”, som sagt. 

Nu får någon som känner sig manad rätta Moi om jag har fel. Men jag tror att det var under sommaren och hösten tjugoarton som jag mötte Krille. 

Får man chansen att jobba och dela kvart med honom i cirka halvåret, ja då tar man den. Uppoffring fick göras men … Här ”ligger det en hund begraven” och jag känner att det inte är läge att beskriva närmare om vad som försiggick. Även om det är sant så kommer jag inte kunna bevisa något … Så jag väntar med den historien tills senare. Det får bli en postskriptum publikation när alla skyldiga (undertecknad undantagen) inte är med oss längre.

Blev någon klokare av detta eller? Förmodligen inte. Jag kände bara att jag behövde få ur mig denna antydan i text. Det finns mer att berätta om diverse upplevelser. Samtalet med mig själv pågår hela tiden. Det är inte utan att man tar sig för (pytt i) pannan emellanåt. Därför väljer jag att sätta ett kommatecken och inte en punkt efter dessa avslutande, närmast PTS-liknande flashbacks jag får,

Strandh